Tre filmsekvenser utgör en studie av den psykologiska effekt som uppstår vid det passiva betraktandet av en person som går sin väg. Studien kan sägas ha formen av ett familjeporträtt. Sonen Cesar, 21 år, står för själva utförandet. Han är undflyende till sin natur och har nyligen valt att gå sin egen väg genom att flytta till Kroatien, där han för närvarande jobbar svart som plattsättare.
Den första av sammanlagt tre sekvenser uppvisar ett varierat tempo med skyndsamt avlösande sortier. Den samlade bilden är den av en skock likasinnade själsyttringar som skingras med skiftande fördröjningar.
Undflyendet kan vara ett uttryck för en individuell hållning, en överlevnadsstrategi. Personalen på dagis kan exempelvis tycka att man är … lite besvärlig.
När barnen ska lämna lekplatsen för att äta mellis i matsalen vill du vara kvar ute på gungorna eller gömma dig i ett träd. När sovstunden i den kvava dagislokalen i Klintehamn är över och det är dags att gå ut, har du ofta gömt dig bakom legobordet. Du vill helt enkelt inte vara där de andra är.
Att gå sin väg. En rörelse har en riktning mot såväl som från. Där kan finnas ett mål… eller inte. När en scen utgör ett fast utsnitt är det alltsomoftast någon som lämnar oss.
I följande sekvens kommer tempot att vara högt uppskruvat. Det gäller att hänga med. Frekvenser av enstaka gester kan lätt flätas samman till en kollektiv rörelse, som en ljudvåg. Du kanske tänker på Moses som delar havet för att befria sitt folk. Jaget framstår då som som ett slags vattendrag som måste dra sig undan så att den befriade ska kunna beträda botten och åter känna fast mark under fötterna.
Att lämna scenen behöver inte innebära ett medgivande av skuld. Likväl kan man tänka sig… att där det finns rök, fanns där också något som hettade till.
Det är inte för inte som vi älskar en bra sorti.
Om du vill gå din väg, kommer de flesta undra … varför?
Kanske ligger det i din natur att utmana dig själv. Som att gå till fots från färjeläget i Nynäshamn till Stockholm då man missar pendeltåget. Det finns så mycket att upptäcka när vi inte har tålamodet att göra som alla andra. Kossor som sover stående i mörka hagar. Hur natt blir till gryning och morgonen sträcker på sig som en gammal man i sängen. Kusinen skulle som vanligt säga: nemoj ići utrtim stazama, one mogu biti skliske. Välj inte stigen som nötts blank av många fötter, den är ack så lätt att vandra men ack så lätt att halka. Då är det bäst att gå sin väg.
Och så går du iväg. En gång till.
I den tredje och avslutande sekvensen tar vi så tillvara på den dramatiska verkan som inträder i pauserna mellan avgörande handlingar. Det ger en helt annan läsning av samma förlopp och illustrerar det faktum att emfas och rytm i slutändan definierar en berättelse.